Igår när min dotter kom hem efter att ha lekt med några klasskompisar berättade hon att hon hade sett sin pappa med hans senaste familj, han körde en röd bil utan tak och hon ville gå fram till honom samt fråga varför han skiter i henne.

Vilket hon inte gjorde...men tanken fanns där och viljan finns där. Men samtidigt så vågar hon inte riktigt göra det.

Tycker det är sjukt att en 10-åring skall leva med sådana tankar inom sig, men jag kan inte tvinga honom att bry sig om henne eller att träffa henne när han själv inte vill göra det.

Sen den där kvinnan han har barn ihop med nu, hmm...vid ett tillfälle då det var slut mellan dom lät hon min dotter få träffa sina halvsyskon och när dom blev ihop igen tvärnitade allt. Min dotter får inte träffa sina halvsyskon längre och varken hon eller hennes halvsyster som älskar henne så förstår det hela.

Samtidigt så får min dotter höra av andra barn som känner dom och varit o hälsat på dom hur hård och sträng hennes pappa verkar, att dom sett pappan och mamman göra saker inför deras ögon som är mycket opassande.

När hon möter honom ute ser hon med sina egna ögon hur han behandlar henne som luft.

Vad jag inte kan förstå är att det är ju våran dotter han sårar, vad har hon gjort för att förtjäna detta? Att hon föddes? Ja, det var ju han som ville ha barn och till o med anklagade mig för att ta något skydd bakom hans rygg bara för att jag var svårbefruktad. För att sen när hon finns till behandla henne som luft.

Jag har till o med fått veta att han tror inte att det är hans dotter, fast ett faderskapstest utfördes vid hennes födsel och ingen annan kandidat fanns där för att fastställa det. Gjordes för att han önskade det och jag inget har att dölja.

Ändå påstår han detta!

Trist, men sant.