Då var det dags, idag skall jag bege mig till sjukhuset och ta låta dom ta en provbit från min kropp för att se om det är cancer jag har i mig. Därefter återgår man till väntadet på ett svar.

Tur att jag har ett starkt psyke, för annars hade man nog blivit rätt så knäckt av väntandet...fick beskedet för lite mer än 2 veckor sedan att man upptäckt en cellförändring och måste ta fler prover. Fick en tid den 14:e Maj och därefter får man vänta på beskedet.

Precis efter att man läst det brevet vändes ens värld upp o ner, cancer...jag?

Men med tiden vände jag tillbaka min tankegång och fortsatte med min vardag.

Just nu kan jag ju inget göra, mer än vänta...så varför fundera så mycket på det hela och trycka ner sig själv med tanken???

Jag har barn att tänka på, vill inte att dom skall se sin mamma ledsen och orolig.

Det har funkat...

Min dotter är just nu hos sin mormor och morfar, hon vet inget om cellförändringen och jag har inte velat oroa henne med det. Skulle det vara allvarligt får jag ta och sätta mig ner med henne, men innan dess tänker jag ej yttra mig om det för henne.

Min son vet om det, han är 17 år gammal och vi har pratat om det hela utan lillans närvaro. Han märker på mig att jag är rätt så lugn med hela, man kan ju inget åt det hela göra just nu och jag har försökt att vara så positivt inställd som möjligt när vi pratat om det.

Vi får väl se hur det går...

För övrigt önskar jag alla som läser detta en trevlig helg!