Han finns ofta i mina tankar, jag mår inte bra när jag måste tänka tillbaka på allt som skett och jag kan tänka mig att han inte har det allt för lätt just nu. Men jag tvivlar inte en sekund på att han gör så gott han kan och att han har det bra där han är nu.

Idag är han 15 år gammal, det han genomgått redan i sitt liv önskar man ingen genomgå och mitt hjärta gör ont när jag tänker på allt som skett i hans liv.

Född av en psykiskt sjuk mamma som hemlighetshåller vem hans egentliga pappa är, han tror att det är samma som hans storebror...men ack så är det inte. Min "kära" syster, som jag själv ej känner längre pga att jag växte upp hos en fosterfamilj som hon valde att lämna då hon var 15 år gammal och flyttade tillbaka till våra biologiska föräldrar...hon va otrogen sin make och därav blev min underbara stackars systerson tillverkad. Jag vet att jag hört någongång vem hans egentliga pappa är, men kan idag inte exakt minnas vem det var. Man bad mig tiga om det, mot min egna vilja har jag gjort det...tills nu.

Den han tror sig vara hans pappa lämnar familjen, mamman får ta hand om barnen helt själv...då pappan egentligen inga barn ville ha från början och mamman lurade honom att bli gravid. Hon påstod att hon hade en spiral i sig och kunde inte bli med barn, men detta hon inte hade och blev med barn.

Efter en tid träffar mamman en ny man, hon blir med barn efter barn efter barn efter barn...medans han misshandlar henne och misshandlar hennes 2 tidigare barn. Sen psykar han henne till max och hon blev knäckt.

Hon förlorade vårdnaden om alla sina barn, ex maken ville ej ha sina barn...varken sin son eller den han visste inte var hans son. Så dom 2 hamnade hos morföräldrarna...där livet inte blev ett dugg bättre för dom.

Dom övriga 4 barnen hamnade hos den biologska pappan och jag har inget från dom hört igen. Dom finns i mina tankar, men jag vet ej hur jag skall kunna finna dom eller komma i kontakt med dom. Då dom bor i Tyskland...

Morföräldrarna gjorde som alla andra galna tyskar, köpte hus i Sverige och flyttade hit 1995.

Min underbara stackars systerson var 9 år gammal då han flyttade hem till dom efter att ha varit en liten tid på ett barnhem i Tyskland efter att socialen tagit barnen ifrån mamman och pappan inte vill ta hand om dom.

Jag hjälpte mina biologiska föräldrar att få hit barnen, i tron om att dom ville att barnen skulle stanna inom familjen och få det bra hos sina morföräldrar.

Men ack så fel jag hade märkte jag efter ett tag...

Intresset att få barnen att må bra va stor i början, vi hjälptes alla åt med den äldstas natt panik skrikande och då endast en kvinna kunde ta hand om det. Försökte en man blev det bara värre...

Min underbara stackars systerson var mycket resaverad mot män, jag trodde min "kära" biologiska pappa försökte hjälpa honom med detta.

Exakt vad som skett nere i Tyskland vet jag inte, bara att min syster inte fostrat barnen och att dom var livrädda för män. Mamman berättade till slut att dom blivit misshandlade av styvpappan, likaså hade han misshandlat henne.

Tar inte lång tid förrän de äldsta barnet blir favoriten hos morföräldrarna, fanns tillfällen då jag såg hur han visade glädje då hans lillebror fick en utskällning av någon av morföräldrarna...vid ett tillfälle kunde jag inte låta bli och fråga honom vad som roade honom så? Snabbt ändrade han sitt glädjande ansiktsuttryck och förstod att jag avslöjat honom. Fick däremot bara ett svar av honom: Inget!

Men det tog inte lång tid förrän glädjen syntes i hans ansikte igen...

Allt som skedde hos morföräldrarna kan jag inte gå in på just nu, jag vet att jag måste iväg med min dotter idag och skriver jag om det så kommer jag inte härifrån förrän sent ikväll. Så det får jag ta en annan dag...

Men det som skedde där fick mig att förstå den rätta sanningen om vem mina biologiska förädrar egentligen är och det hela slutade med att jag bröt all form av kontakt med dom. Vilket skedde för 4 år sedan...

Min underbara stackars systerson fick jag en varning om av en släkting som jag hållet kontakten med just för att få info om vad som sker i hemmet, dom ville skicka ner honom till ett barnhem i Tyskland...vad kan det vara nu, för 1 1/2-2 år sedan nu. Det va helg när jag fick veta detta, jag fick panik...då dom börjat prata öppet om det inför släktingar och jag fick veta att allt var planerat o klart.

Jag skickade ett mail till socialen i kommunen dom bor i, förklarade att jag var barnens moster och om något händer dessa barn önskar jag bli informerad omedelbart.

Men svaret tog lite tid, det visade sig att ärendet var redan aktuellt då jag skickade mitt mail till dom och grabben hämtades i skolan en dag. Han hade berättat för en kompis där att det var hans sista dag där, sen skulle han flytta till Tyskland till ett barnhem. Kompisen larmade skolan, skolan larmade soc och soc kom samma dag o hämtade upp honom i skolan.

Därefter skulle dom hämta hans kläder i hemmet, men han fick inte gå in där och morföräldrarna packade kasse med gamla kläder och en låda med gamla leksaker.

Han som hade ett rum fylld med nya kläder, nya saker och allt...men detta behöll dom. Han fick bara ta med sig det gamla och trasiga.

Man ordnade med så att han kom till en fosterfamilj i Sverige, annars visste soc att jag tar honom på direkten...för han skall då inte till något jävla barnhem i Tyskland. Fosterfamiljen kontaktade mig och fostermamman kom o hälsade på oss. Hon fick prata med min son ensam och sen med mig...då hon ville ha info om allt vi vet om mamman, pappan, morföräldrarna o.s.v

Vilken chock hon fick, vi berättade ALLT för henne...vet att jag glömde nått och det är sådant som dyker upp nu när jag får läsa mail från henne om hur det går för honom. Det finns en del saker han gör som verkar underligt, men jag vet varför han gör det och jag berättar det jag minns om hur hans morföräldrar höll på mot honom som förklarar hans beteende idag som verkar så underligt.

Jag vet att han idag befinner sig hos en familj som bryr sig verkligen om honom, dom gör allt för att han skall må bra och blir bättre. Att han mår dåligt och har sina problem är inte så konstigt med tanke på allt han gått igenom.

Varför gjorde jag inget tidigare åt barnens situation när jag visst hur det låg till?

Jo, för att det hade blivit deras ord mot mina och jag tvivlar inte en sekund på att dom hade tvingat barnen att vara på deras sida. Garanterat hotat dom om dom inte säger precis som dom vill att dom skall säga.

Samtidigt fanns det en viss rädsla inom mig för min biologiska far som inte är den lagligaste typen, men en rädsla jag ej visade för honom i slutet av våran kontakt...utan jag bara drog mig undan och till slut krävde jag att dom skulle hålla sig långt borta från mig o mina barn.

Har fått en del jubel idiot brev av min far, handskrivit och via mail...vad jag fått veta nu är att han skrivit ett otrevligt brev till fostermamman.

Han o hans berömda brev som han inte kan inse själv hur han gör bort sig med att skriva och skicka iväg. Men jag har svarat honom och nu vet han åter igen var jag står...jag rubbar mig inte!!!

Min syster är totalt förstörd pga att hon gjort som dom fostrat henne till att göra, min underbara stackars systerson är förstörd pga att han kämpade med att hålla fast vid sin tro och tänkande...såklart har han vunnit kampen, men det har satt sina spår på honom.

Den äldsta systersonen säger inget, då kan man inget göra...men jag tvivlar inte på att han kommer att ha samma nedverderande syn på kvinnor som min biologiska pappa har och den tjej som bygger en framtid ihop med honom lär inte få det lätt. Han är ju favoriten...lätt att manipolera från början och den glädjande näringen han fick då hans lillebror fick problem i hemmet gjorde nog att han kämpade för att göra morföräldrarna till 100% till lags.

Jag är svarta fåret i min biologiska familj, jag är den dom inte lyckades knäcka då jag gick emot dom...visst var jag rädd innerst inne...men visade det inte för dom. Den glädjen ville jag ej ge dom...

Jag står för mina ord, jag kommer alltid att stå för dom och när det gäller mig samt mina barn...skall dom bara se till att hålla sig långt borta ifrån.

Min son som blir 18 år i Augusti, han minns ALLT dom utsatte honom för under dom 2 månader som vi bodde i hemmet. Jag låg under skilsmässa från den maken som gjort oss illa, jag accepterade inte hans beteende och varnade honom i god tid om det. Att han sen valde att inte tro på mig var ju hans egna val, en dag då han jobbade packade jag mitt o mina barns saker samt försvann ur hemmet.

Ivarjefall så vet jag att min son inget vill veta av sina biologiska mormor och morfar...min dotter som är 10 år gammal minns inte mycket från den tiden och jag får berätta om det då hon är gammal nog.

Jag finns här för min systerson som nu bor hos en fosterfamilj, vi har kontakt och jag har kontakt med fosterföräldrarna.

Jag är inte lika rädd för min biologiska pappa som jag var förr, så skulle han få för sig att dyka upp i våran liv kan jag garantera att jag ställer till med en scen och helvetet bryter loss. Likaså gäller min biologiska mor, hon är lömsk på sitt sätt...men jag vill ej se hennes tryne i mitt liv eller i mina barns liv.

Börjar känna att det är lite för mycket för mig just nu, kunde knappt somna inatt pga alla tankar som cirkulerade runt inom mig.

Till att börja med så väntar jag på svar angående cellförändring, först gick jag på en vanlig kontroll...sen fick man ett brev om att man fann en cellförändring och jag hade fått en ny tid. Fick vänta 2 veckor, har inget berättat för min 10-åriga dotter och vill vänta med det tills jag vet exakt om där är något samt om det är någon godartad eller elak cancer. Är det inget farligt så behöver hon inget veta alls...

Vill inte göra henne orolig i onödan.

Sen hade min 17-åriga son en ledsagare som misskötte sitt jobb, kontaktade LSS och ville ha en ny ledsagare åt min son. Det blev möte, men inom kort förstod jag att LSS och den tidigare ledsagaren redan hade pratat och planerat. Man nochade mig som vårdnadshavare totalt och satte min son i kläm med att fråga honom om han litar på ledsagaren. Han svarade såklat JA och därefter fattade LSS beslutet om att man skulle ge det ett försök till med samma ledsagare.

Efter mötet pratade jag med min son om hans svar, då jag vet att han inte litar till 100 % på ledsagaren och hur allt funkar just när ledsagaren får för sig att dyka upp samt göra det han skall göra. Annars var det ständigt jag som jaga honom, oroa mig över att han ej dök upp på bestämd tid och när man nog fick tag på honom betedde han sig otroligt nochalant mot mig.

Jag fick magkatarr efter det, försökte släppa det så gott jag kunde...LSS skulle höra av sig inom en vecka och då skulle jag meddela dom att vi beslutat oss för att avsluta ärendet hos dom. Men jag vill vänta med att säga det, först lugna mig då jag var så kokandes förbannad på dom.

Ledsagaen som satt och ljög som bara den på mötet visste att jag ej kunde bevisa motsatsen av det han sade, men även min son märkte hur han satt och ljög precis i slutet av mötet. Att få ett utbrott och ställa till med en scen är inte ett passande beteende i den situationen, utan jag fick bita mig på tungan och lugna ner mig.

Efter 1 1/2 månad dyker ett brev upp hemma hos mig, LSS har försökt att nå mig på min mobil och ledsagaren har avsagt sig ärendet då han fått ett heltidsjobb.

Wow...jag visade min son brevet, som i sin tur fick sig ett gott skratt.

LSS sa på mötet att dom skulle höra av sig efter en vecka, det tog dom 1 1/2 månad. LSS fick mitt hem.nr efter telefon.nr-byte på både hem.nr och mobilen...men jag förklarade att jag inte komma ihåg det nya mobil.nr Min son hörde när jag sa det till dom...dom till och med frågade högt om det nya hem.nr dom skrivit upp stämmer.

Så varför skriver dom nu då att dom försökt att nå mig på mobilen?????

Min son tycker att jag skall vänta några dagar innan jag svarar på deras brev, sen avslutar vi det hela...han vill inte själv länge.

Sen ser jag att min systersons fostermamma har skrivit ett mail till mig, han har bott ett år hos dom nu och hon berättar hur det går för honom. Det finns en del saker han gör som hon inte förstår, men det gör jag...så jag förklarade för henne det jag vet och det jag sett.

Min syster som fått 6 barn har förlorat vårdnaden om alla barnen, 2 hamnade hos morföräldrarna och dom andra 4 som inte har samma pappa som dom andra 2...dom hamnade hos sin pappa. Men barnen fick det inte bra hos morföräldrarna, jag försäkte prata med mina föräldrar (som jag tack o lov inte är uppväxt hos)...men min biologiska far brydde sig inte om vad man sade och han fortsatte sitt sätt att fostra barnen med en psykande metod.

För 4 år sedan bröt jag all kontakt med mina biologiska föräldrar, deras psykiskt störda beteende gick över mitt förstånd och min far försökte sig på mig med sitt psykande med. Till hans otur så accepterade jag inte detta och när dom sen ljög om mig o deras egna beteende...ja, då fick jag nog av dom.

Idag tänker jag inte så mycket på dom, förutom då jag får höra om barnen...

Min systerson hamnade hos en fosterfamilj då larmet gick om att mina biologiska föräldrar ville skicka ner honom till Tyskland på barnhem där för att enligt dom var han ett hopplöst fall och dom orkade inte med honom mera.

Min systerson berättade för ett barn i skolan om att det var hans sista skoldag i Sverige, kompisen han berättade det för larmade skolan...skolan i sin tur larmade soc och soc hämtade in honom från skolan.

I samma veva får dom ett mail från mig, då jag hört av min farbror vad mina föräldrar planerade...att min systerson skulle till ett barnhem i Tyskland tänkte jag då inte acceptera.

Socialen ordnade med så att min systerson fick stanna i Sverige, fosterplacerade honom hos en familj som jag vet han stortrivs hos och har det bra hos.

Fostermamma kom och hälsade på oss en dag, hon ville träffa mig och få info om allt jag vet. Hon fick även prata med min son som också har en del minnen.

Efter det har vi hållet kontakten via mail, hon berättar hur det går för honom och håller mig infomerad.

Hon har träffat på min far och blir skrämt av hans psykiska störda beteende mot kvinnor. Hon har fått ett av hans berömda idiotbrev som så många andra fått av honom, men hon svarar honom inte på det.

Ett barn finns kvar i hemmet, men så länge barnet inget säger kan soc inget göra åt saken...stör mig på det, då dom vet hur skadad min systerson som nu är därifrån blivit genom åren i det hemmet.

Jag själv tackar gudarna att jag blev fosterplacerad då jag va 6 år gammal, att jag ej blivit uppväxt hos mina biologiska föräldrar...men jag höll alltid kontakten med dom, såg upp till dom tills jag såg deras rätta jag för 4 år sedan.

Jag vet varför jag blev fosterplacerad, dom va unga och dumma...min mamma ville ge mig o min syster ett bättre liv. Min syster däremot, som är ett år äldre än mig, hon flyttade tillbaka till dom då hon var 15 år gammal och idag är hon psykiskt sjuk. Vilket jag inte tycker är så konstigt med tanke på att hon bott hos våra biologiska föräldrar i många år.

Jag är väl det svarta fåret i deras ögon, för jag gick emot dom och gjorde inte som dom ville. Som vuxen sade jag ifrån då jag märkte vad dom sysslade med, medans dom tyckte att jag skulle acceptera deras beteende och det var så dom ville ha det.

Jag skulle kunna skriva en bok om den sista tiden jag kände dom, om hur dom psykade barnen och allt dom gjorde mot mig. Min egna familj, mitt egna kött o blod...jag ryser av bara tanken. Hur fan kan dom vara mina biologiska föräldrar?

Detta är vad som cirkulerar inom mig just nu, det som sker och händer just nu.

Somande sent, upp tidigt...känner mig helt slut idag...men det är bara att bita ihop och dricka lite starkt kaffe. Hoppas på att klara av hela denna dagen och komma i sängs tidigt ikväll.

Lillan min skall spela fiol på en konsert idag, skall ladda batteriet på min kamera och ta en masa bilder på henne då det sker.

Skall försöka skaka av mig problemen som jag grubblar på och återgå till min vardag...min son tycker att jag skall meddela LSS på fredag, så det kan jag släppa under tiden.

Cellförändringen kan jag inget göra åt mer än att vänta på svaret...

Min systerson har det bra där han är nu och är det något berättar jag det direkt för fostermamman. Jag är mycket glad över att vi håller kontakten.

Nej, nu är det dags att sätta igång här hemma...få något vettit gjort.