Idag klicka det till ordentligt inom mig, besvikelsen har övergått till ro.

Det finns en del barn som träffat min dotters pappa, någon även den senaste kvinnan som han har barn ihop med. När man hör det dom berättar blir man nästan mörkrädd...samtidigt som jag vet att det är sant, då jag känner så väl igen det dom säger och dom känner inte dom som en gång i tiden också sagt det eller få saker som jag själv upplevt då han fanns i våra liv.

Jag har i alla åren känt besvikelse över att han struntat i vårat barn, senare ljugit om henne och om mig. Men...inte nu längre!

Jag är ledsen för min dotters skull att han är som han är, men det finns inget jag kan göra åt saken. Allt jag kan göra är att tänka på hennes trygghet och framtid...tyvärr utan hennes fader i sitt liv. Men något säger mig att hon har det bättre utan honom.

Hon är en stark tjej, med ett starkt självförtroende...detta är något jag vet han lätt kan tänka sig att ta ifrån henne. Har hört hur han är mot barnen som finns i hans liv och som han försöker vara en far till. Samtidigt som jag hört andra barn sett något opassande inför deras ögon som han och hans kvinna höll på med medans barnen fanns i hemmet och såg det.

Något liknande försökte han göra mot mig då vi var ihop och hans äldsta barn var på besök hos mig, det var innan jag fick barn ihop med honom. Men han fick inte göra så för mig, utan fick hålla sin hand i styr och en bit ifrån det han ville göra.

Anser att nån jävla måtta får där vara i vuxnas beteende då barn kan se det!

Men med den kvinna han har sina senaste barn ihop med tycks han kunna göra som han vill och jag vill ej veta av att min dotter någonsin ser något sådant från sina egna föräldrar eller styvföräldrar.

En del barn tycker inte att han är snäll, dom ogillar honom skarpt och tycker att min dotter skall vara glad för att hon inte träffar honom. En del tycker att han är dum som inte träffat henne, dom förstår inte varför han gör så mot henne.

En del berättar om lillans halvsyskon, tycker det är orättvist att dom inte får träffas och förstår inte varför pappan gör som han gör.

Sen finns det även en del vuxna i samhället som inte tål honom, ogillar honom skarpt och blir förvånade då dom får veta att han är min dotters pappa.

Jag vet att ett barn har rätt till båda sina föräldrar, jag har aldrig förbjudigt honom att träffa henne...han har bara struntat i henne och ljugit inför andra om att han tror inte att hon är hans barn. (Fast han fick beviset om det vid hennes födsel).

Jag själv har ej velat ha något med honom att göra efter hans lögner och svek mot mig och lillan, men det har bara gället mig...jag har förbjudigt honom att ha något med mig att göra. Men detta hade inget med våran dotter att göra...

Däremot ser jag annerlunda på det hela nu efter dessa 10 åren som gått som våran dotter nu blivit, efter allt man vet och efter allt man hört från en hel del barn och några vuxna som känner honom.

Jag kan ej låta bli att känna glädje inom mig att han håller sig borta från henne, så att hon kan bli en stark tjej med ett starkt självförtroende nu och i framtiden.

Det ända som fortfarande gör mig ledsen är alla halvsyskonen som hon så gärna vill träffa och inte kan träffa pga vuxnans lögner samt stolthet. Så trist!!!!

Nu tänker jag inte ägna en besvikelsetanke på fadern igen, utan tvärtom...med tanke på hur han beter sig och hur han ljuger. Trist men sant...hon har det betydligt bättre utan honom och framtiden ser ljus ut för henne.

Jag älskar min lilla prinsessa, jag finns här för min lilla fotomodell och jag gör allt jag kan för att ge henne den tryggheten hon behöver för att känna sig säker här i livet.