Jag kan inget annat än sucka, var ute en runda och såg någon som fick mig att tänka tillbaka på det som en gång varit samt alla lögner som framkommit till mig.

Ändå kan jag inte bli klok på dom...men dom väljer sina egna vägar, själv väljer jag att ta mitt ansvar som förälder till dom planerade barnen som pappan totalt struntar i. Mina barn har inte samma pappa, men till mig stora otur så är dom båda lika stora rötägg båda två. Min sons pappa valde narkotikan före familjen, jag fick nog och med det lilla jag hade kvar i känslor för honom satte jag ett ultimatum...familjen eller narkotikan. Han valde narkotikan och jag valde att gå min egna väg med våran son. Till en början hade han svårt att acceptera detta, bråkade en del med mig då jag lät dom få träffa varandra i mitt hem och pappan nochade sitt egna barn för att titta på TV istället. Där försvann det sista jag hade kvar i känslor för honom, då jag förstod att han brydde sig inte ett dugg om sin son och allt handlade om vad han själv ville göra under dessa besöken. Alltså titta på TV, vila på soffan och bara ta det lugnt. Efter mycket om o men förstod han till slut att jag hade fått nog helt och satte stopp för umgänget.

Detta skedde då min son var liten, idag är han 17 1/2 och vill inte träffa sin pappa mera. Gjorde ett försök då han var 15 år gammal, vilket gav bakslag inom kort och man gick till attack mot mig för att jag inte ville att min son skulle ge ut sitt mobil.nr till sin pappa, utan allt måste ske via mig då pappan fortfarande höll på med narkotika. Då ville man påstå att jag gör detta som hämd för att pappan inte älskar mig längre...hallå????!!! Att det hela handlade om min sons säkerhet kunde dom inte förstå och det slutade med att jag kontaktade soc samt berättade allt som hänt. Jag fick mig en blåsning av soc för att jag tillåtit umgäng då fadern fortfarande håller på, sen tyckte dom att den familjen kunde höra av sig till dom...så skulle dom göra klart för familjen vad som gäller och påståenden dom hållde på mot mig kan dom bara ta och glömma.

Men familjen valde att inte höra av sig till soc och har sedan dess åter igen inte brytt sig om min son. Minns en sak, min son va inte så gammal då det hände...men gammal nog att förstå...hans farmor hade dött, mina föräldrar hade mött familjen i samhället och bett dom hälsa till min son att hans farmor är död.

När jag fick höra det berättade jag det för honom, medans han sa: Jaha!!!...sen fortsatte han med sitt. Han visste ju inte vem farmor va, då den sidan av familjen struntat i honom.

För inte allt för länge sedan fick jag veta att min dotters farmor också är död, alla var bjudna på begravningen...alla utom min dotter. Hmm...

Nu vet jag att han påstår för andra att han tror inte att våran dotter är hans dotter, med andra ord...han vill smutskasta mig med sådant han höll på med under våran tid ihop för att det skall låta bättre då han struntar i henne helt.

Jag va honom aldrig otrogen, så jag vet att det är hans dotter och det vet han själv med då han fick ett faderskapstest vid hennes födsel. Något han själv bad om och jag hade inget att dölja så jag gav honom det...samtidigt som jag ville få stopp på hans misstankar om det. Men ändå väljer han att påstå inför andra om det...

Sen förstår han inte att det är hans dotter han sårar, inte mig...för jag vet att han ljuger och det vet han själv med. Jag har valt att jag inget vill veta av honom i mitt liv, men vad har min dotter gjort för att förtjäna det han håller på med mot henne??? Jag blir ej klok på det!

Han lämnade oss i slutet av 2001, anklagade mig för att ha haft något ihop med någon som jag inte haft det ihop med...men det kvittade ju vad jag sa, han ville ej ge sig och jag förstod sen varför. Han träffade en annan, istället för att vara ärlig direkt om det hela ville han knäcka mig och få mig att framstå som att det var mitt fel att det tagit slut mellan oss. Så typiskt honom...som han psyka mig och knäckt blev jag. Fick söka hjälp för att förstå, för att kunna sova, för att kunna äta...o.s.v.

Men idag är jag stark, idag kommer han ej åt mig och det han gör sårar inte mig.

Min dotter är idag 10 år gammal, i mina ögon är han bara en spermiadonator och jag struntar stort i honom.

Det enda jag brytt mig om är att min dotter velat träffa sina syskon från pappas sida, men även där är det stopp...min dotter har sett med sina egna ögon hur mycket jag försökt och det gett bakslag många gånger. Några syskon har hon fått träffa, sen blev det stopp och jag vet ej varför så. Men...nu har jag gett upp...hon får ta hand om det själv när hon blir äldre/vuxen.

Hennes lillasyster saknar henne, det vet jag och vad gör dom...jo...så fort hon nämner min dotters namn lockar dom henne med popcorn eller något annat för att hon inte skall tänka på min dotter. Ibland händer det att dom stöter på varandra via skolan, dom går i olika skolor...men ibland händer det att det är något som gör att dom träffas. Lärare och alla ser hur glad lillasystern blir, hon vill inte släppa min dotter. Och ändå måste hon det pga deras pappa och hans lögner.

Hur kan man göra så mot barnen??? Okej att vi vuxna inte vill veta av varandra, men varför låter man detta gå ut över barnen? Varför ljuger man om det som hänt inför barnen som är så oskyldiga i dom vuxnas problem???

Sedan min dotter fått kontakt med alla sina syskon, har hon ringt och gratulerat dom på deras födelsedagar. Julafton också...

Men ingen hörde av sig till henne då hon fyllde år...hon försökte att ej visa hur hon tog detta, men jag förstod det ändå. Inte ens på Facebook kunde någon av dom gratulera henne.

Ja...vad skall man säga? Och vad skall man tro??

Jag hoppas bara att min dotter förstår...alltid...att jag älskar henne och jag har försökt allt jag kunnat för henne.

Onsdag idag, vad händer en dag som denna då?

Har nyligen vaknat, fått i mig mitt morgonkaffe...frukost väntar jag lite med, brukar inte kunna äta direkt på morgonen och nu medans jag är arbetslös kan jag definitivt inte äta direkt på morgonen.

Min cellförändring befann sig i livmoderstappen, resterande såg bra ut...så man brände bort den biten och skickade iväg den för närmare undersökning. Om det är godartad eller aggresiv cellförändring.

Blöder lite nu efter ingreppet, vilket är fullkomligt normalt och förhoppningsvis slutar det snart.

Har inget berättat för min 10-åriga dotter, känns meningslöst att säga nått om det och vill inte att hon skall oroa sig i onödan.

Ser ut att bli fint väder idag, härligt...blir till att städa och pyssla om hemmet idag.

Vädra ut ordentligt här hemma!!!

Har lyckats att gå ner ytterligare ett kg, väger nu 101 kg och känns skönt att vikten börjar gå neråt. När kroppen märker att det är slut med p-sprutan kommer jag att rasa i vikt och få tillbaka min gamla storlek som var 40 i kläder.

Just nu måste jag 46, har aldrig varit så stor som jag är nu...men nån gång skall ju vara den första gången och nu har jag gått igenom det. Vill få tillbaka min gamla vikt och storlek i kläder.

Önskar er alla som läser detta en trevlig onsdag, nu skall jag hjälpa dottern min med hennes långa hår innan det är dags för henne att bege sig till skolan.

Inget ont emot katter så i allmänheten, men det finns en anledning till jag ej skaffat mig någon...är mer en hundmänniska och tar mitt ansvar om mina hundar.

Men när en katt håller en vaken hela natten med sitt jamande och beklagande i området, ja...då kokar jag inombords. På förmiddagen blir det tyst, då ägaren till katten tycks ha släppt in den och i kväll lär ägaren släppa ut den igen fast alla i området vet om att det är förbjudet att släppa ut katterna. Då dom lämnar sin avföring i sanden på lekplatserna och andra får skitet på sina kläder.

Har ej listat ut exakt vem som äger katten än, men nåde den när jag gjort det...

Jag ser ingen anledning att acceptera någon annans husdjur som håller mig vaken under natten bara för att ägaren själv inte orkar ha sitt djur hemma då den antingen löper eller för en massa oväsen. Hade jag velat ha det på det viset så hade jag för fan skaffat mig en egen katt...

Just nu är jag fruktansvärt trött, pga en kattjävel   

Då var det dags, idag skall jag bege mig till sjukhuset och ta låta dom ta en provbit från min kropp för att se om det är cancer jag har i mig. Därefter återgår man till väntadet på ett svar.

Tur att jag har ett starkt psyke, för annars hade man nog blivit rätt så knäckt av väntandet...fick beskedet för lite mer än 2 veckor sedan att man upptäckt en cellförändring och måste ta fler prover. Fick en tid den 14:e Maj och därefter får man vänta på beskedet.

Precis efter att man läst det brevet vändes ens värld upp o ner, cancer...jag?

Men med tiden vände jag tillbaka min tankegång och fortsatte med min vardag.

Just nu kan jag ju inget göra, mer än vänta...så varför fundera så mycket på det hela och trycka ner sig själv med tanken???

Jag har barn att tänka på, vill inte att dom skall se sin mamma ledsen och orolig.

Det har funkat...

Min dotter är just nu hos sin mormor och morfar, hon vet inget om cellförändringen och jag har inte velat oroa henne med det. Skulle det vara allvarligt får jag ta och sätta mig ner med henne, men innan dess tänker jag ej yttra mig om det för henne.

Min son vet om det, han är 17 år gammal och vi har pratat om det hela utan lillans närvaro. Han märker på mig att jag är rätt så lugn med hela, man kan ju inget åt det hela göra just nu och jag har försökt att vara så positivt inställd som möjligt när vi pratat om det.

Vi får väl se hur det går...

För övrigt önskar jag alla som läser detta en trevlig helg!

En väninna hjälpe oss igår genom att låna ut lite pengar till oss, så att jag kunde handla hem lite mer mat och på så vis kan jag också äta fram tills den dagen vi får pengar. Rökningen däremot kommer jag att skära ner så gott jag kan...

Äter inte så mycket, men nått smått...vilket räcker för min del.

Lillan va på fiol-lektion igår, idag skall hon på fotbollsträning...helt underbart väder och man slipper stå och frysa medans hon tränar.

Va sjuk en vecka förra månaden, gjorde som man säga skall göra...sjukanmälde mig. Hmm...STORT MISSTAG!!!

Vilket innebar att jag fick mindre i a-kassan, precis som om man inte redan har det tufft nog att klara sig...när man blir sjuk och gör som man skall + måste köpa medicin för att kunna bli frisk. Ja då får man på fan efteråt...

5 dagar kvar tills jag får pengar, har typ 50 öre kvar i plånboken och maten som finns i hemmet måste gå till barnen. Själv måste jag ju f.o.m imorgon leva på vatten tills jag får pengar, ingen tycks kunna låna mig så att jag klarar mig fram till på fredag och mina barn måste ha mat i sig dagligen.

På köpet, rökare som jag är...ciggen är slut. Tur för barnen så skall dom till skolan imorgon, men efter skoltid får dom stå ut med mig.

Har kaffe kvar för 2 dagar, sen är det också slut...sen vet jag att jag kommer få migrän och blir handlingsförlamad någon dag. (Tro ej jag ringer och sjukanmäler mig...aldrig igen)

Nu börjar helvetet!!!!

Blir så trött på henne som hotar barnen med att ringa till Hyresvärden bara för att dom leker i buskarna. Psyko kärring!!! Låt för fan barnen leka...   

Idag klicka det till ordentligt inom mig, besvikelsen har övergått till ro.

Det finns en del barn som träffat min dotters pappa, någon även den senaste kvinnan som han har barn ihop med. När man hör det dom berättar blir man nästan mörkrädd...samtidigt som jag vet att det är sant, då jag känner så väl igen det dom säger och dom känner inte dom som en gång i tiden också sagt det eller få saker som jag själv upplevt då han fanns i våra liv.

Jag har i alla åren känt besvikelse över att han struntat i vårat barn, senare ljugit om henne och om mig. Men...inte nu längre!

Jag är ledsen för min dotters skull att han är som han är, men det finns inget jag kan göra åt saken. Allt jag kan göra är att tänka på hennes trygghet och framtid...tyvärr utan hennes fader i sitt liv. Men något säger mig att hon har det bättre utan honom.

Hon är en stark tjej, med ett starkt självförtroende...detta är något jag vet han lätt kan tänka sig att ta ifrån henne. Har hört hur han är mot barnen som finns i hans liv och som han försöker vara en far till. Samtidigt som jag hört andra barn sett något opassande inför deras ögon som han och hans kvinna höll på med medans barnen fanns i hemmet och såg det.

Något liknande försökte han göra mot mig då vi var ihop och hans äldsta barn var på besök hos mig, det var innan jag fick barn ihop med honom. Men han fick inte göra så för mig, utan fick hålla sin hand i styr och en bit ifrån det han ville göra.

Anser att nån jävla måtta får där vara i vuxnas beteende då barn kan se det!

Men med den kvinna han har sina senaste barn ihop med tycks han kunna göra som han vill och jag vill ej veta av att min dotter någonsin ser något sådant från sina egna föräldrar eller styvföräldrar.

En del barn tycker inte att han är snäll, dom ogillar honom skarpt och tycker att min dotter skall vara glad för att hon inte träffar honom. En del tycker att han är dum som inte träffat henne, dom förstår inte varför han gör så mot henne.

En del berättar om lillans halvsyskon, tycker det är orättvist att dom inte får träffas och förstår inte varför pappan gör som han gör.

Sen finns det även en del vuxna i samhället som inte tål honom, ogillar honom skarpt och blir förvånade då dom får veta att han är min dotters pappa.

Jag vet att ett barn har rätt till båda sina föräldrar, jag har aldrig förbjudigt honom att träffa henne...han har bara struntat i henne och ljugit inför andra om att han tror inte att hon är hans barn. (Fast han fick beviset om det vid hennes födsel).

Jag själv har ej velat ha något med honom att göra efter hans lögner och svek mot mig och lillan, men det har bara gället mig...jag har förbjudigt honom att ha något med mig att göra. Men detta hade inget med våran dotter att göra...

Däremot ser jag annerlunda på det hela nu efter dessa 10 åren som gått som våran dotter nu blivit, efter allt man vet och efter allt man hört från en hel del barn och några vuxna som känner honom.

Jag kan ej låta bli att känna glädje inom mig att han håller sig borta från henne, så att hon kan bli en stark tjej med ett starkt självförtroende nu och i framtiden.

Det ända som fortfarande gör mig ledsen är alla halvsyskonen som hon så gärna vill träffa och inte kan träffa pga vuxnans lögner samt stolthet. Så trist!!!!

Nu tänker jag inte ägna en besvikelsetanke på fadern igen, utan tvärtom...med tanke på hur han beter sig och hur han ljuger. Trist men sant...hon har det betydligt bättre utan honom och framtiden ser ljus ut för henne.

Jag älskar min lilla prinsessa, jag finns här för min lilla fotomodell och jag gör allt jag kan för att ge henne den tryggheten hon behöver för att känna sig säker här i livet.