Var ute en runda i samhället, hade ett ärende att sköta och vem ser jag inte om min dotters pappa stå på torget o tycktes vänta på någon. Han som totalt struntar i våran dotter och skaffat sig en ny familj med en annan kvinna. Min dotter får inte träffa sina syskon från hans sida och han ljuger om att han tror inte att han är far till våran dotter. Fast han fick det på svart o vitt när hon föddes, jag krävde att få ett faderskapstest gjort just för att slippa sådant skitsnack från honom och där fanns ingen annan som kunde vara far till henne. Det krävs ju att man har sex med en annan för att det skulle ha skett och just det anklagade han mig ständigt för när det var han själv som sprang runder med andra.

Inombords blir jag förbannad varje gång jag ser honom, men vi hälsar inte ens på varandra idag...men jag blir så förbannad över att han låter sina lögner gå ut över ett litet barn som han tjatade om att han ville ha med mig då vi var ihop.

Han till o med anklagade mig för att ta ett skydd bakom hans rygg bara för att jag var svårbefruktad...han var riktigt arg när han påstod det.

Fick ett missfall...sen dök lillan upp i magen och min kropp lät mig få behålla henne. Under graviditeten lämnade han mig, jagade en av mina goda väninnor och jag fick ta graviditeten o förlossningen utan honom.

Då min dotter var 4 månader gammal började han träffa henne hemma hos mig, vi gav det ett nytt försök och det tog ju inte lång tid förrän han var igång med otrohetsanklagningar o.s.v Korkad som jag var gjorde jag allt för att han skulle förstå att jag inget sådant gjort och sist han lämnade oss fick jag veta en hel del sanning om honom. Hur han ljugit för mig hela tiden om saker o ting...

Jag försökte få honom att bry sig om våran dotter, men han struntade bara i henne och så har det fortsatt.

Jag kan ej tvinga honom att bry sig om henne, men jag kan med all rätt hata honom för alla hans lögner och för att han struntat i vårat barn samt ljugit om henne inför andra.

Kvinnan efter mig har också haft problem med honom, dom har nu 2 barn ihop...minns hur han sa till mig en gång: Jag började med en son och jag skall sluta med en son. Hans problem med mig var att jag inga fler barn ville ha.

Jag har 2 barn, en son med en som valde narkotika före familjen och så har jag en dotter med en annan...han som totalt struntar i henne. Jag har alltid bara velat ha 2 barn, medans han själv idag har sam.lagt 6 barn...han tar bara hand om dom 2 sista så länge allt är ba mellan mamman och han.

Det var slut mellan dom ett tag, då fick min dotter träffa sina småsyskon för mamman och när dom blev ihop igen tystnade allt.

Tycker det är så jävla trist för barnen att det är såhär, har försökt i många år att få syskonen att träffa varandra...men nu har jag gett upp. Min dotter träffar sin storebror från pappas sida när han är på området och skall träffa en polare.

Lillan vill alltid krama honom och visa hur glad hon är för honom.

En storasyster som bor i Lund får hon träffa normalt, hon har varit hos oss och hälsat på. Ibland befinner dom sig i samhället och vi möter dom ute.

Sen finns det en till storasyster, men henne har lillan ej träffat och som det ser ut så lär hon nog aldrig göra det.

Småsyskonen...flickan är otroligt glad för min dotter och det skär i mitt hjärta att veta hur dom gör allt för att hon inte skall tänka på min dotter. Lillebror är så liten så han förstår inte ändå.

Så när jag ser honom i samhället blir jag förbannad...med all rätt till att bli det också.

Förstår inte hur man kan strunta i sina barn så som han gjort, dom sista brydde han sig inte om då mamman och han ej var ihop. Så hon vet vad hon har att vänta sig om det tar slut mellan dom.

Min son som är 17 1/2 år gammal har en mild grad av Aspeger Syndrom, genom åren har han blivit besviken på männen i mitt liv och sedan 4 år nu har jag levt ensam med mina 2 barn. (Har en dotter som är 10 år gammal.)

För att min son skall få en positiv bild på det manliga könet önskade jag en ledsagare till honom via LSS som gör olika aktiviteter med honom, detta beviljades och dom berättade för oss vad som gällde. Han skulle vara berättigad till 10 timmar i månaden med sin ledsagare, dom skulle göra saker tillsammans på min son villkor och det hela handlade om min sons önskan att göra.

Men verkligheter såg då inte så ut...ledsagaren misskötte tider, kontakt och min sons önskemål. När jag tog upp detta med honom var han himsklans nochalant mot mig och till slut gav jag upp. Jag kontaktade LSS och önskade få en annan ledsagare till min son.

Blev kallad på möte, där även ledsagaren var med...märktes att dom talat innan och nu helt plötsligt vändes allt till fördel för ledsagaren. LSS vände på det dom sagt tidigare till oss och fattade beslutet om att ledsagaren skulle få en ny chans.

Nu skall saker o ting ske på ledsagarens villkor, dom där 10 timmarna behövs inte tas ut varje månad och jag bara kände hur min magkatarr ville göra sig påmind igen i mitt liv.

Detta var inte vad jag ville, inte vad vi hade blivit lovad ifrån början och undrar nu varför vi egentligen skall fortsätta?

Jag känner min son, jag känner att jag ej litar på den där ledsagaren och jag känner att detta vänt sig till något som jag inte vill ha att göra med.

Nu skall vi anpassa oss efter ledagaren, en ungdomskille som inte är riktigt torr bakom öronen än och som satt o skyllde ifrån sig hela tiden under mötet.

Jag blev så chockad av LSS så jag bara gav upp, ja ja...gör som ni vill...ja ja...okej.

Men har nu talat med min son, han i sin tur känner sig orolig och ledsen. Han är orolig för min magkatarr, han är ledsen över beslutet som nu är fattat av LSS.

Han hade ju hoppats på dom 10 timmarna som han hade blivit lovad innan, han vet att ledsagaren inte håller tider och det dom kommit överrens om. Att risken finns nu att det kanske bara blir en träff i månaden på 1-2 timmar och att allt styrs av ledsagaren.

Min son är åter igen besviken på det manliga könet...då han själv satt på mötet och hörde det ledsagaren sade.

Man ställde min son frågor, dom undrade om han litar på sin ledsagare och det gör han. Därav fattades beslutet om att ge ledsagaren en ny chans.

När jag själv frågade min son på vilket vis han litar på sin ledsagare fick jag veta att hans svar på den frågan byggdes på den tiden dom gör något tillsammans (förutom på badhuset, där litar han inte på honom), inte på planering och tidhållning. Men då han förstod det och LSS redan gjort sitt beslut vågade han inget säga.

Ärligt talat så vill jag avblåsa det hela, för det känns definitivt inte bra...detta var inte vad man lovat från början och jag ser ingen anledning att fortsätta på dom villkoren dom nu satt upp.

Jag måste kunna lita på personen som har hand om min son då dom är ute, jag måste kunna planera mitt liv med tider som hålles och jag kan inte hålla på att jaga min sons ledsagare bara för att den känner för att inte kontakta en ordentligt eller planera ordentligt.

Min son har AS, man kan inte hålla på hur som hellst mot honom...för till slut låser han sig och det är jag som får ta smällen. Besvikelsen är redan igång på honom, det är jag som får jobba med detta med honom och varför? Jo pga ledsagaren!

Nu känns det som om man vill tvinga på mig mer problem, mer jobb med min son och en ständig huvudvärk med en ledsagare jag inte litar ett skit på.

Varför skall jag acceptera detta???